Hej hopp!
Jag var den som alltid log.... som alltid skrattade och var positiv...
den som alltid trodde på kärleken och hoppet och allt det goda....
den som såg alla små mirakel varje dag...
vart tog jag vägen? Vad hände?
Idag vill jag bara gräva ner mig i ett stort hål, en grop som är mörk och gömmer mig, gör mig redo en annan gång att kliva upp då jag är starkare och redo att resa mig igen...
får man känna så?
Jag saknar mig.....
Med våren på väg och vårkänslorna på max så rullar tiden på och snart är det dags för mig att bli tvåbarnsmamma! Herregud säger jag bara. Denna graviditeten har bara flygit fram och nu börjar det närma sig slutspurten. Imorgon går jag in i vecka 32 och det är bara veckor kvar tills lilla pojken i magen skall komma ut. Vi alla här hemma är pirriga och speciellt dottern som skall bli storasyster, nu får man bara hålla tummarna att allt går bra och att lilla Loke kommer ut frisk och välmående.
Jag har ingen aning om vad som väntar mig men jag vet att jag kommer tycka det ska bli skönt att få komma tillbaka till min kropp och kunna börja träna igen framöver. Jag har saknat att komma i mina gamla vanliga kläder och att få känna sig smidig och slim igen.
Det verkar inte som att jag kommer gå upp så mycket i denna graviditeten som med första barnet men vi får helt enkelt se vad som händer och sker dessa sista veckorna. Jag vet iaf att så fort kroppen återhämtat sig efter förlossningen är det jag som kommer börja träna igen och lägga upp ett träningsschema.
Jag saknar mig, men jag vet att jag får vänta ett tag till då det blir fullt fokus på barnen. Men har ju en del saker att se fram emot iaf, så som hämta blommorna, min 35 års dag, fixa håret i juni, ja massa roliga saker, och framför allt att få spendera tid med barnen. Min dotter ger mig så mycket kärlek och så mycket varje dag att hon får mitt liv att vara värt att kämpa för varje dag.
Kärlek till er alla och en stor eloge till alla kämpande mammor därute.
When life gives you flowers... smell them...?
Ja ett helt vanlig uttryck från.. mig själv, men gör någon det? Tar man tillvara på varje dag som om det vore den sista, förr var jag sån vet jag.
Jag kunde gå ut en asregnig sommardag, ta en springtur, bara stanna upp och lukta på blandningen av alla dofter och lyssna på dropparna som slog på bladen...
Känna harmoni och lugn och som att minsta lilla sak var ett mirakel, då var jag också som mest positiv och mest lycklig.
Numer är jag en trött, utarbetat mamma som är bitter och gnäller och tjatar... orkeslös och mindre glädje..inte längre samma positivitet och livsglädje.
Hur hittar man tillbaka till den man en gång var? Livet förändras och det gör ju en själv också, men jag vill bli den personen igen.
Jag försöker, varje gång jag är ute med hunden, kolla upp bland trädgrenarna och supa in alla intryck, stanna till lyssna, dofta och andas...
Det tar tid att åter igen finna någon man förlorat. Speciellt sig själv. På något sätt är det enklare att fokusera på allt annat.
En dag........
