Hej hopp!
Jag var den som alltid log.... som alltid skrattade och var positiv...
den som alltid trodde på kärleken och hoppet och allt det goda....
den som såg alla små mirakel varje dag...
vart tog jag vägen? Vad hände?
Idag vill jag bara gräva ner mig i ett stort hål, en grop som är mörk och gömmer mig, gör mig redo en annan gång att kliva upp då jag är starkare och redo att resa mig igen...
får man känna så?
Jag saknar mig.....
Med våren på väg och vårkänslorna på max så rullar tiden på och snart är det dags för mig att bli tvåbarnsmamma! Herregud säger jag bara. Denna graviditeten har bara flygit fram och nu börjar det närma sig slutspurten. Imorgon går jag in i vecka 32 och det är bara veckor kvar tills lilla pojken i magen skall komma ut. Vi alla här hemma är pirriga och speciellt dottern som skall bli storasyster, nu får man bara hålla tummarna att allt går bra och att lilla Loke kommer ut frisk och välmående.
Jag har ingen aning om vad som väntar mig men jag vet att jag kommer tycka det ska bli skönt att få komma tillbaka till min kropp och kunna börja träna igen framöver. Jag har saknat att komma i mina gamla vanliga kläder och att få känna sig smidig och slim igen.
Det verkar inte som att jag kommer gå upp så mycket i denna graviditeten som med första barnet men vi får helt enkelt se vad som händer och sker dessa sista veckorna. Jag vet iaf att så fort kroppen återhämtat sig efter förlossningen är det jag som kommer börja träna igen och lägga upp ett träningsschema.
Jag saknar mig, men jag vet att jag får vänta ett tag till då det blir fullt fokus på barnen. Men har ju en del saker att se fram emot iaf, så som hämta blommorna, min 35 års dag, fixa håret i juni, ja massa roliga saker, och framför allt att få spendera tid med barnen. Min dotter ger mig så mycket kärlek och så mycket varje dag att hon får mitt liv att vara värt att kämpa för varje dag.
Kärlek till er alla och en stor eloge till alla kämpande mammor därute.
When life gives you flowers... smell them...?
Ja ett helt vanlig uttryck från.. mig själv, men gör någon det? Tar man tillvara på varje dag som om det vore den sista, förr var jag sån vet jag.
Jag kunde gå ut en asregnig sommardag, ta en springtur, bara stanna upp och lukta på blandningen av alla dofter och lyssna på dropparna som slog på bladen...
Känna harmoni och lugn och som att minsta lilla sak var ett mirakel, då var jag också som mest positiv och mest lycklig.
Numer är jag en trött, utarbetat mamma som är bitter och gnäller och tjatar... orkeslös och mindre glädje..inte längre samma positivitet och livsglädje.
Hur hittar man tillbaka till den man en gång var? Livet förändras och det gör ju en själv också, men jag vill bli den personen igen.
Jag försöker, varje gång jag är ute med hunden, kolla upp bland trädgrenarna och supa in alla intryck, stanna till lyssna, dofta och andas...
Det tar tid att åter igen finna någon man förlorat. Speciellt sig själv. På något sätt är det enklare att fokusera på allt annat.
En dag........
Livet i snabbspolning!
Sen jag blev mamma så känns det som om livet går i snabbspolning, man åldras snabbare, barnet växer så fort, man gör inget annat än att jobba, ta hand om barnet, laga mat, tvätten och alla måsten.
Man panikbeställer något som ska få ens hud att se yngre ut för att man får panik för man börjar se rynkor...
Man inser att man tappat sig själv på vägen och undrar när man ska få tid att läsa den där boken man börjat på hundra gånger, eller göra det man vill...
Livet går extremt fort och det gäller att ta till vara på minsta minut. Om det så är att gå ut och ta den där promenaden i ösregn.
Min mormor dog för inte så länge sen, på grund av Corona fick hon aldrig träffa vår dotter.
Jag ångrar extremt att jag inte tog det där tillfället och åkte och hälsade på henne trots alla oväder, trots att vi var snuviga, trots alla saker som gjorde att vi inte kunde åka. Hon bodde en bit bort, men jag ångrar så att jag inte bara gjorde det. Det gick så snabbt i slutet och sen var hon bara borta, jag fick inte chansen att säga adjö till henne eller få ett avslut.
Det känns extremt jobbigt och jag tänker på det ofta. Precis innan hon gick bort fick min övriga familj hälsa på, men inte vi , för vi var förkylda och under corona tider.
Jag saknar dig mormor! <3
Städa och fixa.---
Idag var det söndag, och egentligen är ju det en vilodag säger alla.
Trots detta så blir det alltid så för oss att vi plockar, vi städar, vi tvättar, vi donar, vi vattnar blommorna med mera med mera...
Allt gör vi denna söndag då man egentligen bara vill vila och vara, och ta det lugnt.
Why? Det blir alltid så liksom.....
Nu är det gjort iaf, och imorgon börjar en ny arbetsvecka.
Imorgon är en ny dag på resten av våra liv.
Var glad för dagen och lev för stunden!
XOXO Tinysassy
Att komma tillbaka. Att komma tillbaka till något som var bra, som höll, som brann som ett starkt ljus en gång men som sakta gav med sig till slut för att falna in i mörkret. Det är inte lätt alltså.
Men jag kämpar med att komma tillbaka. Det har hänt så mycket på de här 7 åren sen bilden togs, de senaste 2,5 åren har jag väl inte direkt sovit och får man sova i 4 timmar så är det som en lyx. Känns som att man är på spa, förutom att hunden ligger på en samtidigt.
Så ja, orken fanns inte helt enkelt och den kom inte tillbaka heller, att gå runt i samma spår och trampa vatten känns inte alls kul, men nu är det nytt fokus, fokus på mig själv, på hälsa, på mat som får en att leva länge och må väl, på träning och motion.
Det kommer det kommer.
you'll see.
XOXO Tinysassy
